Jag är en riktig dramaqueen, jodå detta är jag fullt medveten om. Jag överdriver och överreagerar. En liten grej är aldrig liten i min värld, den är E N O R M ! ! !

Men det som utmärker mig mest är nog min förtjusning för att gråta. Vad det än är som hänt har jag filosofin att gråter jag över det så blir det genast lite bättre. Det är därför jag har en hel lista på spotify fylld med ledsna låtar (oh ja alla kan få mig att gråta som ett litet barn)och det är därför alla mina kuddar bär fläckar efter mascara, snor och gud vet vad!

Jag minns särskillt ett tillfälle. Jag är hitills mycket skonad ifrån förluster, jag menar ifall av dödsfall, och den första jag förlorade kom att bli min kanin. Jag fick henne när jag fyllde 11 år. Ida hette hon och jag älskade henne högt. Jag säger inte att jag var en toppen matte för shit nej, det var jag verkligen INTE. Men jag älskade henne och litade på henne. Många gånger fick hon höra mina tårdrypande fåniga tonårsproblem. Jag visste att hon inte skulle berätta vidare, inte så konstigt hon var ju en kanin för sjutton.

Men sen en dag, det var höst, så upptäckte jag att hon hade slutat stödja på sitt högra ben. Min mamma ringde vetrinären och vi fick tid redan nästa dag, en tisdag. Jag hade förstånd nog att inse att ett litet djur som skadat benet antagligen inte kommer överleva. Men trots detta tog det mig fruktansvärt hårt när vetrinären sa att Ida höll på att förlamas och det snällaste var att låta henne somna in. Min mamma, som var med som moraliskt stöd, grät. Jag grät.

Känslan av att komma in med en liten levande sötnos men lämna med en kartong, kommer jag aldrig aldrig kunna glömma.

Poängen är att jag inte kunde sluta gråta, när jag kom hem från skolan (som jag återvände till p.g.a skolfoto) föll jag ihop i trädgården bredvid hennes bur och bara grät. Senare på kvällen när jag var ensam hemma och Ida var fint begraven under sitt favorit träd, grät jag ännu mer. Det var första gången jag grät så mycket att det gjorde ont, men inte lindrade smärtan på insidan.

Jag grät och skrek, men det spelade aldrig någon roll. Ida är borta för alltid och hur ocoolt det än må vara så gråter jag fortfarande ibland när jag tänker på det.

Ida jag saknar dig <3

 

MALIN

Ibland smärtar det så mycket på insidan att det inte spelar någon roll hur många tårar du fäller, hur många mil du springer eller hur många personer som talar om att de älskar dig.

Ibland fattas något. Ibland fattas någon. Och ibland fattas allt.

Ibland vill man bara få försvinna, och hur mycket man än försöker vara glad så finns det inte en chans att man kan lura sig själv. Det går att lura alla andra men när ditt hjärta är trasigt kan du inte lura dig själv.

Ibland kan inte ens din favorit syssla i hela världen få dig att glömma det som verkligen gör ont. Och inte ens när du sover är du trygg. Det som smärtar följer med dig hela vägen in i din sömn.

Om du snubblar och faller kommer marken ge dig ett hårt välkomnande. Kanske slår du upp ett sår och blöder. Men ett plåster stoppar blodflödet och snart är såret bara ett litet litet ärr som bleknar bort.

När något går sönder på insidan, det kan handla om kärlek, vänskap, familj, skola, din kropp mm, då kan ingen annan se blodet som rinner. Ingen annan kan förstå eller se hur ont det gör. Och det går inte att sätta dit ett plåster.

Kanske är tårar insidans motsvarighet till blod? När det gör ont på insidan gråter vi istället för att blöda. Det genomskinliga blodet, det har jag gott om. Ofta