What if

Igår, efter min dansträning, satt jag på bussen hem. Och plötsligt hade jag ett moment. Jag som aldrig kan unna mig något och aldrig aldrig känner mig riktigt lycklig - satt plötsligt där och njöt.

Det var mörkt utanför och den underbara chaufören hade släckt lamporna. Jag lyssnade på en låt som jag inte hört på mycket länge, inte en glad låt men för första gången på länge kunde jag höra en ledsen låt utan att tårarna började rulla. Och framförallt jag tuggade på en energybar utan att må dåligt och vilja stoppa fingrarna i halsen eller sticka ut och springa en mil. Jag bara var nöjd.

Visserligen varade känslan bara i några minuter men för någon som har haft en ätstörning så länga jag kan minnas var det en fantastisk upplevelse!

Självklart kom sedan tankarna på att det finns människor som alltid lever så och att det känns orättvist att jag inte kan få höra till dem, men de tre minuterna jag fick var verkligen guld värda.
Inte vet jag vad de friska tankarna berode på eller vart de kom ifrån men tack för dem. Det finns verkligen en anledning till att inte ge upp, att kämpa vidare.
Alla borde veta det :)

Kram
Malin


I'm lonely here

Ibland agerar människor på sät som jag inte kan förstå. Folk blir irriteard när de har sårat dig och sen gör de om samma misstag tusen gånger till. Och framförallt, DU väntas förlåta om och om igen...

En vis man sa "alla vill bli älskade" "vi söker kärleken som alltid finns kvar" Men jag tror att den kärleken finns på blott två ställen här i livet; i din familj och i ditt eget hjärta.
Varje människa drömmer om någon som älskar den och bryr sig om just henne/honom, men förevigt?

Samme man talade också om hur det känns att vara den som står kvar med känslor när den andras låga har falnat och dött. Han talade om smärta, sorg och ilska. Känslan att inte vara något värd och att inte räcka något till. Han talade utifrån varje hjärtas erfarenhet. Alla vet hur det känns att ge mer än vad man får tillbaks och alla har nog någon gång tänkt att de missade chansen som gavs till dem.

Vissa människor är duktiga på att hantera dessa brustna hjärtan och drömmar, de knycker på nacken och går vidare; "det var henne/honom/dem som det var fel på, jag är perfekt". Men andra har svårare och finner ingen tröst i att ljuga för sig själva, de anser helt enkelt att det är fel på dem.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men alla bör veta att de inte är ensamma i sina känslor. Det finns alltid fler där ute som känner precis så som du känner. Och även om du tror att ditt hjärta ska brista så lovar jag att det blir bättre. Någon gång kan du se tillbaks på denna period i ditt liv utan att det gör ont <3