Igår, efter min dansträning, satt jag på bussen hem. Och plötsligt hade jag ett moment. Jag som aldrig kan unna mig något och aldrig aldrig känner mig riktigt lycklig - satt plötsligt där och njöt.

Det var mörkt utanför och den underbara chaufören hade släckt lamporna. Jag lyssnade på en låt som jag inte hört på mycket länge, inte en glad låt men för första gången på länge kunde jag höra en ledsen låt utan att tårarna började rulla. Och framförallt jag tuggade på en energybar utan att må dåligt och vilja stoppa fingrarna i halsen eller sticka ut och springa en mil. Jag bara var nöjd.

Visserligen varade känslan bara i några minuter men för någon som har haft en ätstörning så länga jag kan minnas var det en fantastisk upplevelse!

Självklart kom sedan tankarna på att det finns människor som alltid lever så och att det känns orättvist att jag inte kan få höra till dem, men de tre minuterna jag fick var verkligen guld värda.
Inte vet jag vad de friska tankarna berode på eller vart de kom ifrån men tack för dem. Det finns verkligen en anledning till att inte ge upp, att kämpa vidare.
Alla borde veta det :)

Kram
Malin