Jag är en riktig dramaqueen, jodå detta är jag fullt medveten om. Jag överdriver och överreagerar. En liten grej är aldrig liten i min värld, den är E N O R M ! ! !

Men det som utmärker mig mest är nog min förtjusning för att gråta. Vad det än är som hänt har jag filosofin att gråter jag över det så blir det genast lite bättre. Det är därför jag har en hel lista på spotify fylld med ledsna låtar (oh ja alla kan få mig att gråta som ett litet barn)och det är därför alla mina kuddar bär fläckar efter mascara, snor och gud vet vad!

Jag minns särskillt ett tillfälle. Jag är hitills mycket skonad ifrån förluster, jag menar ifall av dödsfall, och den första jag förlorade kom att bli min kanin. Jag fick henne när jag fyllde 11 år. Ida hette hon och jag älskade henne högt. Jag säger inte att jag var en toppen matte för shit nej, det var jag verkligen INTE. Men jag älskade henne och litade på henne. Många gånger fick hon höra mina tårdrypande fåniga tonårsproblem. Jag visste att hon inte skulle berätta vidare, inte så konstigt hon var ju en kanin för sjutton.

Men sen en dag, det var höst, så upptäckte jag att hon hade slutat stödja på sitt högra ben. Min mamma ringde vetrinären och vi fick tid redan nästa dag, en tisdag. Jag hade förstånd nog att inse att ett litet djur som skadat benet antagligen inte kommer överleva. Men trots detta tog det mig fruktansvärt hårt när vetrinären sa att Ida höll på att förlamas och det snällaste var att låta henne somna in. Min mamma, som var med som moraliskt stöd, grät. Jag grät.

Känslan av att komma in med en liten levande sötnos men lämna med en kartong, kommer jag aldrig aldrig kunna glömma.

Poängen är att jag inte kunde sluta gråta, när jag kom hem från skolan (som jag återvände till p.g.a skolfoto) föll jag ihop i trädgården bredvid hennes bur och bara grät. Senare på kvällen när jag var ensam hemma och Ida var fint begraven under sitt favorit träd, grät jag ännu mer. Det var första gången jag grät så mycket att det gjorde ont, men inte lindrade smärtan på insidan.

Jag grät och skrek, men det spelade aldrig någon roll. Ida är borta för alltid och hur ocoolt det än må vara så gråter jag fortfarande ibland när jag tänker på det.

Ida jag saknar dig <3

MALIN