Jag är inte olycklig, jag är bara inte lycklig.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag önskar att jag kunde tala om för folk hur det känns på insidan - antingen börjar jag, men så blir jag avbruten av att den jag talar med har skapat sig en egen bild av hur jag känner. Och då orkar jag inte fortsätta.
Eller så kan jag helt enkelt inte säga hur det känns.

Ofta har jag tänkt att jag borde skriva ner hur det känns de få tillfällen som känslorna är så starka att jag är helt klar på vad jag känner.

Jag känner mig ensam. Jämt. Omgiven av alla som älskar mig och som jag älskar tillbaks, eller alldeles allena. Jag känner mig ensam. Folk når inte fram, och ser mig inte. Kanske spelar jag spelet så bra att folk faktiskt tror mig, kanske vill folk inte se för att det är jobbigt. Men jag är alltid ensam. Det finns som ett hål som ingen och inget kan fylla.

Jag känner mig otillräcklig. Alla har problem och jag vill så gärna lyssna och hjälpa. Ge råd. Men det tynger ned mig, jag kan inte hjälpa, står hjälplös och ser hur människor omkring mig inte mår bra, men de vågar inte vara ärliga mot mig, eller ens mot sig själva. Jag önskar så starkt att jag kunde ge alla en knuff i rätt riktning, men jag kan inte ens hantera mat och träning så hur skulle jag kunna räcka till för alla andra?

Jag känner mig oönskad. Går något fel känns det som om det är mitt fel. Det känns som att mina vänner inte egentligen vill vara mina vänner. Ganska ofta känns det som om jag inte finns, eller som att världen skulle klara sig bättre utan mig.