Jag har alltid varit en dagdrömmare. Ni vet en sådan som sitter på so lektionerna och drömmer sig bort (trots detta har jag alltid satt MVG i de flesta ämnena-tur ) och jag har alltid fantiserat innan jag somnar. Om vad?
det har väl varierat, men om människor och hur de borde vara.

Sen är jag också en dramaqueen, allt blir lite större än vad som är nödvändigt, gråter lite mer än vad som behövs, jag tror ni förstår.

Men det hela har gjort att folk aldrig lever upp till de förväntningar jag har på dem. Varför spolar jag kille efter kille? För att de inte säger rätt saker, agerar som de borde- enligt mig.
Jag ställer höga krav på gullighet, ärlighet och romantik. Men ingen når upp till dessa mått, självklart gör de inte det för då skulle de ju behöva följa ett tätt manus skrivet av mig. Och ingen annan tänker ju exakt som jag gör!

Om och om igen har jag tänkt att jag måste sänka kraven, måste börja tänka på att folk inte kan leva efter mina osynliga direktiv. Men sen går det två minuter, ett sms och så tjurar jag över att folk säger fel saker. IGEN!
När ska jag lära mig att jag inte kan styra alla andra? att mina vinkar inte är särskilt tydliga och klara? haha någon gång fastnar det väl får man anta. Kanske att jag endag når insikten att det finns en fantstiskt fin värld som inte alls går att koppla ihop med hur jag alltid trott att jag vill ha det.

Vi får väl vänta och se va ;)
Under tiden ska jag försöka att inte bli sur och irriterad när människorna omkring mig inte svarar som jag tycker att de ska. Eller så får jag bara skriva manus åt dem...I'm on it :D

Kramar
Malin H