Hej.

Det är ett tag sedan jag updaterade och jag har faktiskt en förklaring till det. Men det är en ganska lång historia som är ganska jobbig. Jag tänker att det kanske hjälper mig att skriva om det här, och kanske kanske att det kan hjälpa någon annan.


Jag har ALLTID varit utseende fixerad (och det är inget jag är stolt över) men för ungefär ett halvår sedan gick något snett, min lilla fixering gick från fixering till (jag har glömt det svenska ordet) obsesion. Jag har en ätstörning, fast jag skulle nog inte uttrycka det så jag skulle säga att jag tränar mer och äter mindre, punkt lixom.
I Torsdags var jag hos en psykolog för första gången i mitt liv, och det var inte kul och inte stärkande. Dey var jobbigt, vidrigt faktiskt.
Egentligen har jag valt att inte skriva om detta på bloggen eftersom jag känner en stor press på mig att vara glad. Jag känner att jag inte kan vara deppig och må dåligt i skolan. All den energi jag har lägger jag på att orka med skolan, sen brakar det samman hemma och min familj får ta smällen av att jag inte mår bra. Det finns ingen av minna vänner som kan förstå hur jag mår eftersom det ligger så många privata tankar bakom min fasad, tankar som jag varken vågar eller vill dela med mig av. Det är bara jag som vet hur det känns att se mig i en spegel, mina vänner och min familj kan inte känna den smärtan. Det stora problemet är att ALLA frågar varför jag mår dåligt, varför jag gör som jag gör och svaret är att jag inte vet. Jag försöker förstå mig själv och lista ut varför jag inte mår bra med mig själv, men det är svårt att veta. Av någon anledning duger inte jag.

Jag önskar att någon skulle kunna förstå och hjälpa, men samtidigt är det min största skräck.Får man hjälp går man upp i vikt och blir ful. Eftersom mina tankar stannar i mitt huvud och aldrig lämnar min mun så kan inte mina vänner förstå. De kan inte veta att det känns som om jag vore två personer. En person som inte önskar något annat än att gå ner i vikt och får panik om vågen stannar på något högre än ca 50 kg, och en andra person som helst vill må bra och sluta träna flera pass om dagen och som önskar att hon fick äta som alla andra. De flesta förstår inte hur det känns att alltid fungera på existensminimum. Hur det känns att ALLTID vilja kasta sig på golvet och gråta, men istället kämpa på och sticka ut och springa någon mil eller så. Och jag kan inte förklara, jag vill inte och jag skäms.


Jag vill bara att ni ska veta det här, för kanske har jag läsare som också mår dåligt. Ni ska veta att ni inte är ensamma och ni får gärna kontakta mig om ni vill ha någon att prata med. Någon som vet lite hur det känns. Jag har inte den blekaste aning om hur man ska ta sig ur ett destruktivt betende och jag vill faktiskt inte veta, helst vill jag bara gå ner i vikt, men jag VILL hjälpa andra tjejer och killar som inte mår bra.
Jag antar att detta kanske är ett steg i rätt riktning, att vara ärlig om hur man mår.

Jag mår inte bra



Kramar Malin