Jag känner...
Det spelar ingen roll hur många gånger jag önskar att jag kunde tala om för folk hur det känns på insidan - antingen börjar jag, men så blir jag avbruten av att den jag talar med har skapat sig en egen bild av hur jag känner. Och då orkar jag inte fortsätta.
Eller så kan jag helt enkelt inte säga hur det känns.
Ofta har jag tänkt att jag borde skriva ner hur det känns de få tillfällen som känslorna är så starka att jag är helt klar på vad jag känner.
Jag känner mig ensam. Jämt. Omgiven av alla som älskar mig och som jag älskar tillbaks, eller alldeles allena. Jag känner mig ensam. Folk når inte fram, och ser mig inte. Kanske spelar jag spelet så bra att folk faktiskt tror mig, kanske vill folk inte se för att det är jobbigt. Men jag är alltid ensam. Det finns som ett hål som ingen och inget kan fylla.
Jag känner mig otillräcklig. Alla har problem och jag vill så gärna lyssna och hjälpa. Ge råd. Men det tynger ned mig, jag kan inte hjälpa, står hjälplös och ser hur människor omkring mig inte mår bra, men de vågar inte vara ärliga mot mig, eller ens mot sig själva. Jag önskar så starkt att jag kunde ge alla en knuff i rätt riktning, men jag kan inte ens hantera mat och träning så hur skulle jag kunna räcka till för alla andra?
Jag känner mig oönskad. Går något fel känns det som om det är mitt fel. Det känns som att mina vänner inte egentligen vill vara mina vänner. Ganska ofta känns det som om jag inte finns, eller som att världen skulle klara sig bättre utan mig.
What if
Igår, efter min dansträning, satt jag på bussen hem. Och plötsligt hade jag ett moment. Jag som aldrig kan unna mig något och aldrig aldrig känner mig riktigt lycklig - satt plötsligt där och njöt.
Det var mörkt utanför och den underbara chaufören hade släckt lamporna. Jag lyssnade på en låt som jag inte hört på mycket länge, inte en glad låt men för första gången på länge kunde jag höra en ledsen låt utan att tårarna började rulla. Och framförallt jag tuggade på en energybar utan att må dåligt och vilja stoppa fingrarna i halsen eller sticka ut och springa en mil. Jag bara var nöjd.
Visserligen varade känslan bara i några minuter men för någon som har haft en ätstörning så länga jag kan minnas var det en fantastisk upplevelse!
Självklart kom sedan tankarna på att det finns människor som alltid lever så och att det känns orättvist att jag inte kan få höra till dem, men de tre minuterna jag fick var verkligen guld värda.
Inte vet jag vad de friska tankarna berode på eller vart de kom ifrån men tack för dem. Det finns verkligen en anledning till att inte ge upp, att kämpa vidare.
Alla borde veta det :)
Kram
Malin
I'm lonely here
En vis man sa "alla vill bli älskade" "vi söker kärleken som alltid finns kvar" Men jag tror att den kärleken finns på blott två ställen här i livet; i din familj och i ditt eget hjärta.
Varje människa drömmer om någon som älskar den och bryr sig om just henne/honom, men förevigt?
Samme man talade också om hur det känns att vara den som står kvar med känslor när den andras låga har falnat och dött. Han talade om smärta, sorg och ilska. Känslan att inte vara något värd och att inte räcka något till. Han talade utifrån varje hjärtas erfarenhet. Alla vet hur det känns att ge mer än vad man får tillbaks och alla har nog någon gång tänkt att de missade chansen som gavs till dem.
Vissa människor är duktiga på att hantera dessa brustna hjärtan och drömmar, de knycker på nacken och går vidare; "det var henne/honom/dem som det var fel på, jag är perfekt". Men andra har svårare och finner ingen tröst i att ljuga för sig själva, de anser helt enkelt att det är fel på dem.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men alla bör veta att de inte är ensamma i sina känslor. Det finns alltid fler där ute som känner precis så som du känner. Och även om du tror att ditt hjärta ska brista så lovar jag att det blir bättre. Någon gång kan du se tillbaks på denna period i ditt liv utan att det gör ont <3
Grattis min fina Bffb!
Här sitter jag och väntar trött på att klockan ska bli 00:00. Varför kanske ni undrar? Jo för att imorgon fyller min fina BFFB år!
Lilla Jossebosse (haha sorry) blir 18!!!! GRATTIS!!!!! och jag MÅSTE skicka ett grattis sms klockan 00:00 :) Det är sådan jag är, lite rubbad ;)
För att inte somna försöker jag titta på "the green mile" men jag misstänker att någon i min kära familj snart kommer protestera emot den höga volymen. Haha det är faktiskt väldigt högt ljud, men jag orkar inte hämta fjärrkontrollen...
Jaa, vad kan jag mer delge för underliga funderingar så här på kvällen? Jag brukar ju vara ganska bra på att flippa när det blir sent ;)
Haha, en lite kul grej är att jag denna sommaren med min familj har besökt två djurparker. Inte för att jag och min lillebror ville, nej nej vi försökte allt snacka oss ur det, men för att mina FÖRÄLDRAR absolut skulle gå på djurpark...
hmmm... hur gamla sa ni att ni var älskade ni?
Jaja, allt handlar väl egentligen om gemenskapen och det känns ganska bra att ha varit mycket med min familj nu när de reser till Turkiet. Och jag stannar hemma...
Men nu har jag snurrat bort ifrån mitt huvudämne som är: GRATTIS JOSEFINE! Du känner mig bättre än de flesta andra, har hängt med genom ups and downs. Har lyssnat på mer tankar runt killar än vad som kan vara normalt. Visst tårarna har du, som du så ofta ber om ursäkt för, missat. Men vad spelar det för roll? Jag vet att du alltid ställer upp, lyssnar och kommer med råd.
Du är en av de finaste människorna på jorden och en av de få ickefamiljemedlemmar som jag litar på. Det säger mycket och det vet du.
Du ska veta att när du än behöver en kram, ett råd eller bara ett öra som lyssnar på dig, en slagsäck att slå på, ja precis vad som helst så behöver du bara skicka ett sms. Jag kommer så fort jag kan även om du är 1000 mil bort, vi ordnar det!
Du är en ängel i en värld av monster, en ros bland snödroppar. Visst är snödropparna vackra, men rosen är finast. Ditt liv har bara börjat, Grattis på din 18 års dag!
Best friends forever biatch ;)! <3
Malin
Typiskt mig :)
Jag kollade bakåt i min blogg tillbaks tills när jag gick i ettan och brukade blogga lite varje dag, jösses hur hann jag med det eller? Alltså visst att jag skulle ha tid att blogga lite oftare än vad jag gör, men vad skulle jag skriva om?
Varför bloggar jag alls? Haha det gör jag endast för min egen skull. Men men här ska jag skriva ett lite privatare meddelande.
Ankor! Jag vet inte om någon av er kollar in här; men jag hoppas att ni ser det här i alla fall.
vad har hänt? Vart har vår vänskap tagit vägen?
det går inte att peka ut en syndabock (som jag vet att vi alla har gjort, med olika utslag) vi har alla bidragit till den dåliga stämningen som råder mellan oss, och jag var ärligt talat jätte lättad när det blev lov. Vi behöver nog lovet ifrån varandra, ta itu med våra egna problem (för alla har vi dem och det är dags att sluta skylla dem på varandra!) Men jag hoppas att ni, precis som jag, kommer tillbaks till trean redo att jobba på vår vänskap. För visst vore det trist att ta studenten utan varandra?
Jag saknar vår gemenskap <3
KRAM
MALIN
You don't have to call anymore
det har väl varierat, men om människor och hur de borde vara.
Sen är jag också en dramaqueen, allt blir lite större än vad som är nödvändigt, gråter lite mer än vad som behövs, jag tror ni förstår.
Men det hela har gjort att folk aldrig lever upp till de förväntningar jag har på dem. Varför spolar jag kille efter kille? För att de inte säger rätt saker, agerar som de borde- enligt mig.
Jag ställer höga krav på gullighet, ärlighet och romantik. Men ingen når upp till dessa mått, självklart gör de inte det för då skulle de ju behöva följa ett tätt manus skrivet av mig. Och ingen annan tänker ju exakt som jag gör!
Om och om igen har jag tänkt att jag måste sänka kraven, måste börja tänka på att folk inte kan leva efter mina osynliga direktiv. Men sen går det två minuter, ett sms och så tjurar jag över att folk säger fel saker. IGEN!
När ska jag lära mig att jag inte kan styra alla andra? att mina vinkar inte är särskilt tydliga och klara? haha någon gång fastnar det väl får man anta. Kanske att jag endag når insikten att det finns en fantstiskt fin värld som inte alls går att koppla ihop med hur jag alltid trott att jag vill ha det.
Vi får väl vänta och se va ;)
Under tiden ska jag försöka att inte bli sur och irriterad när människorna omkring mig inte svarar som jag tycker att de ska. Eller så får jag bara skriva manus åt dem...I'm on it :D
Kramar
Malin H
Dumt att vilja gråta?
Jag är en riktig dramaqueen, jodå detta är jag fullt medveten om. Jag överdriver och överreagerar. En liten grej är aldrig liten i min värld, den är E N O R M ! ! !
Men det som utmärker mig mest är nog min förtjusning för att gråta. Vad det än är som hänt har jag filosofin att gråter jag över det så blir det genast lite bättre. Det är därför jag har en hel lista på spotify fylld med ledsna låtar (oh ja alla kan få mig att gråta som ett litet barn)och det är därför alla mina kuddar bär fläckar efter mascara, snor och gud vet vad!
Jag minns särskillt ett tillfälle. Jag är hitills mycket skonad ifrån förluster, jag menar ifall av dödsfall, och den första jag förlorade kom att bli min kanin. Jag fick henne när jag fyllde 11 år. Ida hette hon och jag älskade henne högt. Jag säger inte att jag var en toppen matte för shit nej, det var jag verkligen INTE. Men jag älskade henne och litade på henne. Många gånger fick hon höra mina tårdrypande fåniga tonårsproblem. Jag visste att hon inte skulle berätta vidare, inte så konstigt hon var ju en kanin för sjutton.
Men sen en dag, det var höst, så upptäckte jag att hon hade slutat stödja på sitt högra ben. Min mamma ringde vetrinären och vi fick tid redan nästa dag, en tisdag. Jag hade förstånd nog att inse att ett litet djur som skadat benet antagligen inte kommer överleva. Men trots detta tog det mig fruktansvärt hårt när vetrinären sa att Ida höll på att förlamas och det snällaste var att låta henne somna in. Min mamma, som var med som moraliskt stöd, grät. Jag grät.
Känslan av att komma in med en liten levande sötnos men lämna med en kartong, kommer jag aldrig aldrig kunna glömma.
Poängen är att jag inte kunde sluta gråta, när jag kom hem från skolan (som jag återvände till p.g.a skolfoto) föll jag ihop i trädgården bredvid hennes bur och bara grät. Senare på kvällen när jag var ensam hemma och Ida var fint begraven under sitt favorit träd, grät jag ännu mer. Det var första gången jag grät så mycket att det gjorde ont, men inte lindrade smärtan på insidan.
Jag grät och skrek, men det spelade aldrig någon roll. Ida är borta för alltid och hur ocoolt det än må vara så gråter jag fortfarande ibland när jag tänker på det.
Ida jag saknar dig <3
MALIN
I know it hurts
Ibland fattas något. Ibland fattas någon. Och ibland fattas allt.
Ibland vill man bara få försvinna, och hur mycket man än försöker vara glad så finns det inte en chans att man kan lura sig själv. Det går att lura alla andra men när ditt hjärta är trasigt kan du inte lura dig själv.
Ibland kan inte ens din favorit syssla i hela världen få dig att glömma det som verkligen gör ont. Och inte ens när du sover är du trygg. Det som smärtar följer med dig hela vägen in i din sömn.
Om du snubblar och faller kommer marken ge dig ett hårt välkomnande. Kanske slår du upp ett sår och blöder. Men ett plåster stoppar blodflödet och snart är såret bara ett litet litet ärr som bleknar bort.
När något går sönder på insidan, det kan handla om kärlek, vänskap, familj, skola, din kropp mm, då kan ingen annan se blodet som rinner. Ingen annan kan förstå eller se hur ont det gör. Och det går inte att sätta dit ett plåster.
Kanske är tårar insidans motsvarighet till blod? När det gör ont på insidan gråter vi istället för att blöda. Det genomskinliga blodet, det har jag gott om. Ofta
Online dagbok, det dumaste någonsin?
Egentligen ska man nog inte blogga efter ett på natten. Det kan aldrig vara nyttigt ;) Särskillt inte om man som jag blir hel flum när man är trött :D
Men ibland måste man tömma huvudet på allt som finns där uppe. Vad finns då i mitt huvud? uuuurk, ni vill inte veta, jag lovar! Men kort och gott blandas plugg, träning, lite mer träning och killar, killar, killar i mitt stackars 18 åriga huvud. Jobbigt där vet ni.
Men bara för att så kan jag berätta om två teorier jag nyligen kommit upp med (båda under idrotts lektioner)
1. Det sägs ju liksom att killar tänker mer på sex än vad tjejer gör, men om de nu gjorde det skulle de då inte bli upphetsade? Och det märks ju. Men tjejer kan tänka på sex hur mycket som helst utan att det syns. Inte för att jag brukar göra det då men...bara en liten tanke där ;)
2. Jag har äntligen insett varför fotbollskillar är blåsta; de nickar bort alla sina hjärnceller. Just det killar, tänk på det :) Och gå inte ut och sup sen för då ryker ännu fler hjärnceller ;)
Ja, jag vet, väldigt smart av mig...eh näe men som sagt BLOGGA INTE PÅ NATTEN!
En annan sak, vi kan kalla det en parantes, är att jag seriöst måste sluta dejta min mobil! Den följer med mig överallt och folk måste ju undra när jag nästan ALLTID svarar på sms inom loppet av max 10 minuter (jag kan inte ha ett sms liggande utan att svara på det). Men nu vet ni; att jag svarar fort beror endast på mitt och min mobils förhållande. Snart gifter vi oss nog... ;)
Nej, seriöst godnatt
Malin
Invisible
Tänk, ibland tar jag mig ju i kragen och skriver något här :) Fast helt ärligt brukar jag bara skriva när jag inte mår riktigt bra :/ Bästa sättet att bli gladare är enligt mig att skriva av sig, funkar alldeles fin fint :D
Hur gör andra människor när livet känns tungt och allt går fel?
Jag har mitt beteende mönster och jag misstänker att vänner och familj känner till de första stegen i beteendet. Men visste ni hur det blir sen när ni inte ser?
1.Först brukar jag alltid bli tystare, jag säger inte att jag nödvändigtvis måste vara tyst för face it, tyst är jag inte ens när jag sover ;) Men jag säger inget om det inte är nödvändigt, vilket innebär att jag gått in i mig själv och funderar intensivt.
2. Mitt andra steg är att jag avskärmar mig. Flyr hem, in på en toalett eller lite varstans där ingen annan kan se mig.
3. Som steg tre så gråter jag. Gråter stora floder, ni skulle se endel mascara fläckar på mina kuddar ;)
Lite beroende på hur dåligt jag mår så kan det räcka med att jag gråter, men när saker verkligen inte är bra går jag alltid vidare till punkt fyra.
4. TOTAL isolation. Jag isolerar mig från omvärlden och vägrar svara på sms eller i telefon. Sen spenderar jag mer tid med att lyssna på ledsen musik och gråta. Fast ibland smider jag bara onda planer istället ;D
Sådär hanterar jag sorg,ilska, besvikelse, ja praktiskt taget varje jobbig känsla. Visst är det irriterande när man är skit sur och bara vill slå till någon men istället för att få världens raseri utbrott så...BÖRJAR MAN GRÅTA :O
Haha, kul att jag sitter och skriver om sånt här då, men jag tycker att svenskar, ja människor i allmänhet, är så extremt dåliga på att dela med sig av sina känslor och beteende mönster. Nu vet ni hur knäppt jag funkar och alla kära vänner vet varför jag ibland "försvinner
Lite feber, lite puckad, lite elak?
Efter partyt i fredags vet jag precis vem som blev sjuk...JAG. Och nej jag snackar inte typ bakfylla (Jag var ju pretty nykter så) utan jag pratar om klassisk förkylning och feber. Ganska mycket skyll dig själv på den, för jag hade bara på mig klänning, strumpbyxor och skinnjacka, men surt iaf :(
Jag gillar verkligen inte att vara sjuk, jag tycker inte om att inte kunna träna och vara igång 24/7, så nu ligger jag typ och funderar på vem jag ska sms trakassera ;) skämt åsido
Jag la just över alla bilder från min telefon till datorn och nu är jag ju ganska sugen på att lägga upp dem på facebook, men jag tror att jag ska låta bli...lr kanske inte. NEJ jag borde inte lägga upp dem, det är elakt...meeeeen så kul :D
Jag har ett antal fina bilder på lite mindre nyktra personer, och det är ju jätte kul för mig, inte lika kul för dem dock ;D Skyll er själva :D
Men nej jag ska INTE lägga upp dem, tänk inte ens tanken Malin be nice...
Öh...Ja när jag är sjuk är jag liiiiite skum...så nu ska jag sluta skämma ut mig här
Puss och kram
Malin
Evacuate the dancefloor
Malin has risen again ;)
Har inte hänt så mkt intressant på senaste tiden (Yeah right, as if lixom) i alla fall ingenting som jag orkar sammanfatta här.
Men kan ju berätta att jag drog på party igår. Nice :) Alla vet att det alltid är sällskapet som gör festen och jag hade turen att få vara tillsammans med mina bästa vänner. Dock tänker jag nu ge mig på ett djupare ämne, som ofta relateras till fester. Ja ni gissar nog rätt allihopa, jag tänker snacka lite om alkohol.
Personligen är jag ju faktiskt 18 (sen en månad tillbaks) och får helt lagligt dricka alkohol, något jag dock inte nappat så där värst mycket på. Jag har aldrig kunnat se tjusningen med alkohol och jag vet att det känndes väldigt jobbigt för mig när alla mina vänner började dricka när vi var 15.
Själv kunde jag aldrig förstå varför de absolut ville dricka något som var så äckligt, för ja jag tycker att de flesta alkoholhaltiga drycker är äckliga, och inte kunde jag heller se varför det var kul att knappt kunna gå och sluta kvällen i en buske eller snödriva där man kräktes upp allt man hävt i sig. Kanske har jag alltid varit lillgammal, men jag trivs med att dricka det jag tycker är GOTT och sedan faktiskt minnas vad som hänt på fester.
Alltså hade jag väldigt svårt att acceptera mina kompisars drickande och jag kände mig ofta utanför och, ja, omogen. Idag VET jag att jag gör rätt val när jag inte dricker mig berusad (vilket ju är en konst med tanke på att jag tål extremt lite alkohol), jag VET att JAG trivs bättre med att veta precis vad jag har gjort och sagt hela kvällen.
Men jag har också funnit nackdelar. När du är ordentligt dragen så blir du inte orolig när andra blir dåliga och spyr, du behöver inte fundera över om den personen kommer fixa kvällen för den medvetande nivån är du inte riktigt på. Sen beror det ju självklart på personlighet, det finns nog många som helt nyktert kan skita totalt i om ngn annan spyr. Men sådan är självklart inte jag, jag bryr mig FÖR MYCKET!
Jag bryr mig om jag ser en främling ligga och spy, det känns obehagligt, och ju närmare jag står personen som inte mår bra desto oroligare blir jag.
Jag tycker att det är OBEHAGLIGT, och jag vet att jag inte är ensam om det. Så jag vill säga till alla andra där ute, 18+ lr nedåt, tänk på era vänner även när ni super. Risken finns alltid att ni har en kompis i gänget som känner som jag gör; som gråter när de ser en främling ligga och spy på matfestivalen och som kan få panikutbrott om bästa vännen mår dåligt.
Vill också passa på att säga till mina vänner, de som står mig nära och de som står längre ifrån; Var rädda om er själva och tänk på vad ni gör
Och till mina Ankor; Tack för att ni är de ni är, tack för axlar att gråta emot, tack för medhåll och framförallt tack för att ni inte skrämmer mig, som så många andra gör. Jag älskar er <3
15 januari
Grattis på 70- års dagen morfar!
Japp idag blir min morfar 70 år, och därför är vi bjudna till tidaholm imorgon för att fira. Får se hur det går, jag måste hinna plugga fysik också...
Sitter i datasalen (skräll) och får en massa dömande blickar från Josse, Jossan nöjer sig med dömande skratt. varför då? jaa för att jag kikar runt på facebook. Med´andra ord, jag har tråkigt.
Nä nu ska jag gå och leta upp Emil (eftersom vi gör ett arbete i tekniskkommunikation ihop) han smiter hela tiden!!!
Bye
Malin
Jag önskar...
Människor vill alltid ha vad vi inte kan få, är det inte så. Gräset är alltid grönare på andra sidan och alla andra har alltid allt du vill ha. Ibland, korta stunder, ser vi allt vi har istället för allt vi inte har. Men för det mesta ser vi bara det vi inte har.
Jag skulle gärna säga att jag är en sådan person som alltid försöker se saker från den goda sidan. Men det är jag inte, jag är en människa och det ligger inte i våran natur att vara nöjda.
Så här ska ni få höra min önskelista till min 18 årsdag.
Jag önskar:
* att jag hade varit modigare
* att jag vågade tala om för människor vad de betyder
* att jag kunde säga till ngn hur snygg jag tycker att han är
* att jag aldrig blivit sjuk
* att alla jag bryr mig om får leva lyckliga liv
* att jag hade vetat vem jag verkligen är
* att jag hade fattat hur killar tänker
Och säkert tusen fjantiga andra saker. Självklart önskar jag mig fredpå jorden och allt sånt också, men jag tänker inte ljuga, det står helt enkelt inte högst upp på min önskelista. Tyvärr...
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här mer än kanske just tänk till lite folk. Vi har fakktiskt bara ett liv (vad vi vet i alla fall) och vad tjänar vi på att önska oss saker vi inte kan få?
Jag har kommit på en sak till jag önskar:
* JAG ÖNSKAR ATT JAG INTE ÖNSKADE ALLT DET HÄR <3
Kramar
Malin
100112
Hej hej
Jag sitter inne i datasalen och väntar på att min CAD lektion ska börja. Cad prov tillbaks då och tidigare fick vi tillbaks matte nationella C.
Visst känns det skönt att veta att man redan gjort dess prov, men det känns inte direkt kul när man har engelska prov på Fredag och STORT fysik prov (170 sidor) den 21. :( är jag den enda som känner att lärarna knäcker oss?
Det verkar som om de tror att vi inte gör annat än pluggar, vilket vi ju gör.
Om man sattsar helhjärtat på plugget måste man välja bort sitt sociala liv och det är jag inte beredd att göra. Jag tycker om mina kompisar och mina sporter!!!
Men samtidigt känns det jätteviktigt att få bra betyg ju.
Nä nu måste jag gå, Åke kom just :)
Dags att ge sig på pluggandet
Bye
Malin
